Jag fick reda på två misslyckanden jag gjort på prov, i måndags (igår) Jag har mått skit i skolan, för att inget går som jag vill och jag har absolut ingen kontroll på mitt eget liv…

Förra veckan försökte jag att vara glad och positiv på träningen för att vi ska tävla nu på lördag, det gick väl bra… antar jag. Men på söndagens genrep tog misslyckandet över, det grep mig när jag minst anade det, jag körde inte det jag körde fem minuter innan, efter det kom bara misslyckande efter misslyckande… och nu idag, var jag inte pepp på gymnastiken men jag gjorde mitt bästa på uppvämningen, sen skulle vi börja köra volter, jo men precis, jag ställer mig och gör volter som kan göra så att jag sabbar min fot som jag har problem med, men det var inte det enda momentet i mitt huvud… i och med att jag inte har någon som helst kontroll på mitt liv, vore jag då en idiot och köra om jag nu inte känner att jag innesitter någon som helst kontroll över min kropp, och det kände jag idag… i princip gick allt dåligt, klarade inte av att köra volt på sir-flooret… sen var det dags för hopp, det gick inte heller, för där misslyckades jag hårdast i söndags… och att vara upp och ner i luften när man inte innersitter någon kontroll, kan inte gå mer än åt helvete, sluta med att jag stod bredvid, jag stod bredvid och bara titta på och då säger min tränare, kör nu Michaela, sen tog de fram bordet och så skulle vi köra…. Jag lyssnade inte för jag stod och dunka huvudet i väggen och var skitförbannad på både mig själv och allt annat, sen då kommer min tränare fram till mig och säger, Michaela kör nu, det här du håller på med är bara omoget och barnsligt… Sen gick han och då hade jag in i helvete heller ingen lust att köra något så jag gick med tårarna rinnande nerför kinden ner till omklädningsrummet, han kom aldrig och pratade med mig, visst det var as skönt att sitta ensam, för jag hade bara dampat sönder på honom om han hade varit där… det vet jag, jag dampa fan ut på mig själv framför spegeln… Varför går jag på gymnastik överhuvudtaget längre? Är det verkligen värt att må såhär jävla piss dåligt varje träning… Jag satt nere i det där omklädningsrummet och grät oavbrutet i 20 minuter… sen gick jag upp, satte på mig mina mjukisbyxor och tjocktröja, sen slog kl 21, då reste jag mig upp tog min jacka och gick därifrån utan att säga så lite som hejdå till någon…

Men nu finns problemet att två galet jobbiga ord förföljer varje steg jag tar, och det är vad han sa, han såra mig otroligt mycket idag men jag vet inte om han ens insåg det, han kanske inser konsekvenserna om jag väljer att svika mitt lag… genom att inte komma på torsdag och att inte vara med på tävlingen alls… det skulle i och för sig såra mig själv om jag skulle såra mitt lag, men jag vill må bra också, och jag känner att jag inte ska behöva be om ursäkt för att jag mår som jag gör. Jag vill inte må såhär, jag vill inte sabba något för mitt lag, men jag känner att min gymnastik anda trycker ner mitt lag, så egentligen är min anda lika dålig som om jag inte dyker upp på torsdag… Jag kommer ändå bli placerad som reserv, och grejen med friståendet, där vill jag inte vara med, men där skulle jag paja, men jag kan säga att jag är sjuk…

Han knäckte mig, visst jag vet att han var arg på flera för att de var flamsiga i början, jag gjorde inte ett piss… visst att han är stressad för att tävlingen är nu på lördag och vi har egentligen inte tränat så hårt inför det… men han hade inte behövt säga det där till mig… det fick mig att må så mycket sämre, och nu kan jag inte släppa det, för den scenen finns fast naglad innanför mina ögonlock…

Hoppas du flippar ut om jag inte dyker upp på torsdag, då får du fan smaka på din egen medicin, visst du straffas inte, men indirekt får du ett helvete… Varför gav du mig ett helvete för? Sen när blev det nödvändigt?

Jag vill bara drunkna i mina egna tårar, som du orsakade, och du brydde dig inte ens en gnutta om att jag sprang iväg… Ska du verkligen säga sådant om du vill att jag ska tagga till för att köra? FUNKADE DET BRA?

Just nu ser jag inte ljuset längst fram i tunneln, det är så långt dit… Det enda som fick mig att inte stå och dampa sönder på honom var för att jag lyssnade på The Duck Song innan jag gick hemifrån…

Känslorna tar kål på mig…